Armering av väggar med glasfiberväv och armeringsbruk

Arbetet görs i två omgångar. Det första lagret bruk bäddar in väven, det andra täcker den och jämnar ut ytan. Den totala tjockleken ligger oftast på ungefär 3 till 5 mm, beroende på system.

1. Kontrollera underlaget: isolerskivorna ska sitta fast och får inte fjädra när du trycker på dem. Lösa skivor limmas om eller förankras med fler plugg, och kanter mellan skivorna slipas jämna.
2. Sätta lister: hörnlister med väv, anslutningslister mot fönster och dörrar samt sockellist. De ger raka kanter och skyddar de punkter som utsätts för mest påfrestning.
3. Lägga in diagonala förstärkningar: i hörnen vid fönster och dörrar bäddas vävremsor på ungefär 30 × 20 cm in snett, i 45 graders vinkel. De tar upp spänningar som annars ger sneda sprickor ut från hörnen.
4. Dra ut första lagret bruk: med tandad stålbrädsspackel, uppifrån och ned och i lagom stora partier, så att bruket inte hinner torka innan väven läggs i.
5. Trycka in väven: lodräta våder med minst 10 cm överlapp trycks in med stålbrädan från mitten och ut mot kanterna, utan veck och luftbubblor. Väven ska vara helt täckt och ligga närmare ytan än isoleringen, inte direkt mot skivorna.
6. Låta torka och dra andra lagret: med slät stålbräda i ett tunt lager, i långa drag som överlappar varandra lite. Vid ungefär 20 °C väntar man vanligtvis ett dygn mellan lagren, i kyla och fukt längre. Vissa system tillåter att man arbetar vått i vått, och då är det produktbladet som gäller.

Innan den yttre putsen läggs på måste armeringsskiktet vara helt torrt. Oftast tar det några dagar beroende på väder och tillverkarens anvisningar. Därefter stryks en grundning under putsen.

Fasadväv måste vara alkaliresistent. Cementbaserat bruk är basiskt, och en vanlig väv för inomhusbruk bryts sakta ned i det. Det syns inte utifrån, men efter några år finns det ingen armering kvar i skiktet. På vanliga ytor används väv med en vikt på ungefär 145 till 160 g/m². På sockeln och där väggen riskerar att få stötar läggs dessutom en kraftigare så kallad pansarväv.

Bruken skiljer sig främst i sammansättning:

• Polymermodifierade cementbruk används oftast och har bra vidhäftning och elasticitet
• Rena cementbruk är hårda men mindre elastiska och passar främst på mineraliska underlag
• Färdigblandade dispersionsbruk är lätta att arbeta med och blandas inte med vatten, de används främst i vissa system och på mindre ytor

En grundregel gäller alltid: väv, bruk, lister och puts bör komma från ett och samma provade fasadsystem (ETICS). Systemet är testat som helhet. Blandar man produkter från olika tillverkare tar ingen av dem ansvar för helheten, och garantin faller bort.

Enklast är en stor, plan vägg utan öppningar där det är lätt att komma åt. Arbetet tar däremot längre tid och blir dyrare vid:

• Många fönster, dörrar och hörn, eftersom vart och ett kräver lister och förstärkningar
• En detaljrik fasad med burspråk, nischer eller omfattningar
• Ojämnt eller löst underlag som först måste åtgärdas
• Höjd och åtkomst, alltså behov av ställning, flytt av ställningen och trångt utrymme mot grannen
• Dåligt väder, när arbetet får pausas eller fasaden måste täckas med väv
• En liten yta, där förberedelser och städning tar förhållandevis lång tid

Eftersom säsongen för fasadarbete i Sverige är relativt kort är det klokt att planera i god tid, så att armering och puts hinner göras och torka innan hösten blir för kall.

En nyputsad fasad ser nästan alltid bra ut i början. Problemen brukar visa sig efter de första frostnätterna och höstregnen. Typiska fel är:

• För lite bruk under väven, så att den släpper på sina ställen och bildar bulor
• För små eller inga överlapp, så att armeringen saknas i skarven och sprickan kommer just där
• Saknade diagonala förstärkningar vid fönsterhörnen, vilket ger sneda sprickor
• Väv som tryckts ända in mot isoleringen eller tvärtom syns genom ytan
• Extra vatten i bruket, vilket sänker hållfastheten och vidhäftningen
• Andra lagret på ett fuktigt första lager, där instängd fukt sedan ger blåsor
• Arbete i direkt sol, regn eller under +5 °C, när bruket inte härdar som det ska

Varför spelar vädret så stor roll? På en solvarm vägg avdunstar vattnet i bruket innan det hunnit härda, och skiktet blir svagt. I kyla står härdningen nästan still, och nattfrost kan skada det färska skiktet. Därför arbetar man oftast vid temperaturer mellan ungefär +5 och +25 °C, helst i skugga och utan hård vind. Det färska skiktet skyddas av väv på ställningen.

Gör kontrollen innan putsen läggs på, eftersom fel är mycket svårare att rätta till efteråt. Titta särskilt på följande:

• Väven syns inte och går inte att känna under ytan någonstans
• Ytan är jämn, och en rätskiva på minst 2 m visar inte större avvikelser än tillverkaren tillåter för den valda putsen
• Det finns inga bubblor, bulor, vågig väv eller märken efter stålbrädan
• Alla hörn vid fönster och dörrar har diagonala förstärkningar, gärna dokumenterade med foton under arbetets gång
• Hörnen är raka och skarpa och har hörnlister
• Anslutningslisterna vid fönstren är hela, oskadade och sitter väl mot karmen
• Sockeln är förstärkt med pansarväv
• Skiktet är torrt, fast och fritt från sprickor
• Entreprenören kan tala om vilket fasadsystem som använts och lämnar över produktbladen för materialen