Grovt underlag upp till 30 cm tjockt

Tjockleken bestäms inte på känn. Den beror på vad som ska gå, stå eller köra på ytan och på vilken jord som finns under. Samma gång kan klara sig med ett tunnare underlag på sandig mark men behöva betydligt mer på mjuk lera.

• Underlag upp till 30 cm görs ofta under gångar, uteplatser, trädgårdsytor och en uppfart för personbil på fast, bärig mark. Det byggs normalt upp i två eller tre lager som packas vart för sig.
• Tjockare underlag behövs när belastningen är större eller marken sämre: under en garageplatta, en uppfart där tyngre fordon stannar, en parkering eller när mjuk och blöt jord måste bytas ut mot krossmaterial.

I Sverige spelar tjälen stor roll. Lera och silt suger upp vatten, och när det fryser kan marken lyfta stenläggningen. På sådan mark räcker 30 cm ofta inte, och ytan behöver en tjockare uppbyggnad och fungerande dränering. Under en husgrund bestämmer en konstruktör tjocklek och uppbyggnad, ofta utifrån en geoteknisk undersökning. Underlaget under ett hus är inget ställe för improvisation.

1. Mäta upp ytan, märka ut kanterna och bestämma höjden på den färdiga ytan och lutningen.
2. Schakta bort matjord och all mjuk, organisk eller vattenmättad jord ner till fast botten.
3. Gräva ur ytan till rätt djup och köra bort jordmassorna eller lägga dem på tomten.
4. Packa schaktbotten och kontrollera att den inte sjunker undan eller pressar upp lera någonstans.
5. Lägga en fiberduk (markduk) på lerig eller fuktig botten, så att gruset inte trycks ner i jorden.
6. Köra ut det första lagret grövre krossmaterial och sprida det till jämn tjocklek.
7. Packa lagret med markvibrator både på längden och på tvären, med överlappande drag.
8. Upprepa utläggning och packning lager för lager tills hela tjockleken är uppnådd.
9. Justera det översta lagret efter höjder och lutning och kontrollera löpande med rätskiva och avvägningsinstrument.

Varje lager bör vara ungefär 10 till 20 cm, beroende på hur tung packningsmaskinen är. En lätt markvibrator klarar bara ett tunnare lager, en tyngre platta eller en vält klarar mer. Därför läggs inte hela tjockleken ut på en gång. Då blir ytan fast överst, men längre ner blir det kvar lösa partier som sätter sig senare.

Underlaget fungerar som en smörgås: grovt och bärande material nertill, finare material upptill som går att justera exakt. En vanlig uppbyggnad ser ut så här:

• Förstärkningslager av grovt krossmaterial, till exempel 0/63, som tar upp belastningen och släpper igenom vatten bra.
• Bärlager av krossgrus, till exempel 0/32 eller 0/16, som fyller ut håligheter och binder ihop lagren.
• Avjämning överst av finare material. Under plattor och marksten läggs sedan ett tunt sättlager, under betong används ofta finare krossgrus.

Varför krossat material och inte rundat naturgrus? Kanterna på krossade stenar kilar fast i varandra när de packas, och lagret låser sig. Runda korn glider lättare mot varandra. Materialet ska vara rent, utan lera och växtrester, annars blir det lerigt efter regn och tappar bärighet. På svag mark läggs oftare fiberduk och dränering till.

Hur krävande arbetet blir, och därmed vad det kostar, beror mest på förhållandena på tomten. Det blir enklare med:

• plan mark och fast, torr botten
• bra framkomlighet för grävmaskin och lastbil ända fram till ytan
• möjlighet att lägga jordmassorna på den egna tomten

Det blir mer omfattande och tar längre tid med:

• sluttande mark som måste jämnas ut
• lerig eller blöt botten som kräver fiberduk eller dränering
• trånga utrymmen bakom huset, där material körs med skottkärra och schaktningen görs för hand
• bortforsling av jord långa sträckor och arbete under regniga perioder

• För tjocka lager på en gång. Ytan känns fast, men längre ner är materialet inte packat och sätter sig med tiden.
• För få överfarter med plattan. I praktiken händer det ofta att ytan körs en gång och sedan anses klar. Packningen fortsätter tills plattan slutar lämna spår.
• För torrt material. Helt torrt krossgrus packas dåligt. Lätt fuktning hjälper, men genomblött material blir sämre.
• Matjord eller lera kvar i botten. Organisk jord bryts ner med tiden, och underlaget ovanför sjunker.
• Glömd lutning och avvattning. Vatten som står kvar i underlaget sänker bärigheten och lyfter stenläggningen när det fryser.
• Sparat på tjockleken där bilar kör. Under en uppfart trycks ett för tunt underlag snabbt ner i hjulspår.

Titta på underlaget innan plattorna eller betongen kommer på plats. Efteråt går fel bara att rätta genom att riva upp ytan. Kontrollera att:

• Den totala tjockleken motsvarar det som avtalats
• Matjord och mjuk jord har tagits bort ner till fast botten
• Varje lager har packats för sig och inte hela tjockleken på en gång
• Det inte blir spår när du går på ytan eller kör över den med markvibratorn, och att inget sjunker undan
• Höjderna stämmer med planen och lutningen går bort från huset eller mot en avvattningsränna
• Det inte finns tydliga gropar eller puckel under en två meter lång rätskiva
• Kanterna är lika noggrant packade som mitten av ytan
• Packningen under en betongplatta har kontrollerats på det sätt som konstruktören angett, till exempel med en plattbelastningsprovning