Montera avvattningsränna i betong

Arbetet börjar med att sträckning och höjder märks ut. Markarbetaren spänner en lina eller använder laser för att veta var gallrets överkant ska ligga och åt vilket håll vattnet ska rinna. Först därefter börjar grävningen.

Schaktet måste vara bredare och djupare än själva rännan, eftersom det ska finnas plats för betong runt om. Botten packas, och beroende på undergrund och belastning läggs ett packat lager makadam ovanpå. Där ovanpå läggs ett lager betong som rännorna sätts ner i, en del i taget.

Rännorna läggs från den lägsta punkten, alltså från utloppet eller brunnen, och sedan uppströms mot vattnets riktning. Varje del riktas in efter linan, skarvarna ska greppa i varandra och i början av rännan sätts ett ändlock. Sedan gjuts rännan in från båda sidor. Plaströnnor ska ha gallren isatta medan du gjuter, annars kan trycket från betongen bucka in sidorna.

Till sist ansluts rännan till utloppet och ytan runt om görs färdig, till exempel med marksten eller betong. Innan bilen får köra på rännan måste betongen härda ordentligt. Det tar oftast några dagar, beroende på väder och betongsort.

Det viktigaste är vad som ska gå eller köra över rännan. Rännor och galler delas in i belastningsklasser enligt SS-EN 1433. För gångytor och altaner räcker den lägsta klassen. För en uppfart med personbil väljer du en klass som är avsedd för parkeringsytor, och för tyngre fordon en ännu högre. Klassen står i tillverkarens produktblad.

• plaströnnor är lätta, enkla att kapa och passar vid altan, gångväg och uppfart för personbil, om tillverkaren godkänner dem för rätt klass,
• rännor i polymerbetong och betong är tyngre och styvare, tål belastning bättre och används vid uppfarter, parkeringsytor och gårdar med trafik,
• galler i varmförzinkat stål är vanliga på gångytor och altaner,
• galler i gjutjärn väljs där bilar kör, eftersom de är kraftiga och sitter stadigt fast.

Tumregeln är enkel: både ränna och galler ska ha samma eller högre belastningsklass än det som ska trafikera ytan. Ett kraftigt galler på en svag ränna löser inte problemet.

Vattnet i rännan måste ha någonstans att ta vägen. Vissa rännor har fallet inbyggt i botten, andra läggs vågrätt och vattnet rinner ut tack vare rännans djup och utloppet. Om fallet skapas genom hur rännan läggs väljer man i praktiken oftast ungefär 0,5 till 1 procent enligt tillverkarens rekommendation, alltså cirka 5 till 10 mm per meter. På en fem meter lång ränna med en procents fall blir höjdskillnaden ungefär fem centimeter.

Lika viktig är ytan runt om. Stenläggningen eller betongen måste luta mot rännan, annars rinner vattnet förbi.

Utloppet ordnas efter hur tomten ser ut:

• anslutning till dagvattenledning eller kombinerad ledning,
• utlopp i en infiltrationskassett eller stenkista, om marken släpper igenom vatten,
• avledning till en regnvattentank.

Många kommuner i Sverige vill gärna att dagvattnet tas om hand på den egna tomten, så kallat lokalt omhändertagande. På villatomter med genomsläpplig mark är infiltration därför ofta ett naturligt val.

Enklast är det när ytan är ny, rännan sätts innan stenläggningen och brunnen eller infiltrationen ligger alldeles intill. Då går arbetet snabbt och är lätt att överblicka.

Mer arbete krävs vid:

• montering i en befintlig yta, där sten eller betong måste sågas och bilas bort och sedan läggas tillbaka,
• lång sträckning med flera hörn, avgreningar eller ett utlopp långt från rännan,
• högre belastningsklass, som kräver mer betong runt rännan och tyngre delar,
• dålig undergrund, till exempel lera eller fyllnadsmassor som måste bytas ut eller förstärkas,
• ledningar i marken, trånga utrymmen eller handgrävning utan maskin.

I praktiken händer det ofta att rännan sätts för högt. Gallret sticker då upp över stenläggningen, vattnet blir stående framför det och hjulen slår sönder kanten. Gallrets överkant ska oftast ligga några millimeter under den omgivande ytan. Tillverkarna anger ungefär 3 till 5 mm.

• för lite betong på sidorna, rännan rör sig med tiden och stenarna runt om glider isär,
• gjutning utan isatta galler på plaströnnor, sidorna buktar och gallret passar sedan inte,
• opackad undergrund, rännan sätter sig och det bildas en svacka med stillastående vatten,
• saknade rörelsefogar i långa betongytor, betongen spricker vid rännan,
• glömt ändlock eller otätt utlopp, vattnet rinner in under rännan och spolar bort underlaget,
• ytan lutar bort från rännan, rännan förblir torr medan vattnet går mot huset.

En kort plaströnna vid altanen eller gångvägen klarar du själv om du har vattenpass, lina och lite tålamod. Vid en uppfart för bil och vid anslutning till dagvattenledning är det klokare att anlita ett företag.

1. Ta reda på vart vattnet ska ta vägen och förbered utlopp, brunn eller infiltration.
2. Märka ut sträckningen och spänna en lina i höjd med gallrets blivande överkant.
3. Gräva ett dike som är bredare och djupare än rännan enligt tillverkarens anvisning.
4. Packa botten, fylla på makadam och packa igen.
5. Breda ut ett lager jordfuktig betong.
6. Lägga första delen vid utloppet och fortsätta uppströms.
7. Rikta in varje del efter linan och kontrollera med vattenpass.
8. Sätta på ändlocket och täta anslutningen till utloppet.
9. Sätta i gallren och gjuta in rännan från båda sidor.
10. Låta betongen härda och först därefter lägga stenarna runt rännan.
11. Hälla en hink vatten i rännan och se efter att allt rinner undan.

• gallret ligger längs hela sträckan något under den omgivande ytan och sticker inte upp någonstans,
• rännan går i en rak linje utan nivåskillnader i skarvarna,
• gallren sitter fast, skramlar inte och är låsta där bilar kör,
• det blir inga pölar kvar i rännan när du har hällt i vatten,
• vattnet rinner till utloppet och läcker inte ut under rännan,
• betongen på sidorna är hel, utan sprickor och håligheter,
• ytan runt om lutar mot rännan,
• rännans och gallrets belastningsklass passar det som trafikerar ytan,
• rännan är lätt att komma åt för rengöring och gallren går att lyfta ur.