Vattenskärning: urtag i kakel- eller klinkerplatta

Raka snitt behöver ingen vattenskärning, dem klarar plattsättaren direkt på plats. Metoden gör nytta när det handlar om formen, precisionen eller ett dyrt material. Typiska fall:

• runda och ovala hål för rör, blandare, duschstänger eller avlopp, som är svåra att göra exakt med en hålsåg,
• urtag nära plattans kant, där den smala bryggan lätt spricker om du skär för hand,
• storformatsplattor och tunt granitkeramik, som tål stötar och vibrationer dåligt,
• natursten och dyra dekorplattor, där du inte har råd att förstöra en enda bit,
• dekorativa former, intarsia och mönster som sätts ihop av flera material.

Varför är metoden skonsammare? Vattenstrålen skär kallt och trycker inte på materialet som en klinga gör. Plattan utsätts därför för mindre spänningar och kanten flisar sig mindre. Helt riskfritt är det ändå inte, särskilt inte med mycket tunna plattor eller plattor som redan har en liten skada.

De flesta verkstäder arbetar ungefär på samma sätt:

1. Inmätning på plats: plattsättaren eller rörmokaren mäter exakt var hålen ska sitta i förhållande till plattans kanter och fogarna.
2. Ritning: måtten blir en skiss eller en datafil som maskinen skär efter. Vid komplicerade former lämnar man ibland en mall i skala ett till ett.
3. Fastsättning: plattan läggs på maskinens galler med framsidan åt det håll verkstaden anger och fixeras så att den inte rör sig under skärningen.
4. Skärning: vattenstrålen med slipmedel skär genom materialet längs den programmerade banan. Ska hålet sitta mitt i plattan borrar strålen först igenom materialet och följer sedan konturen.
5. Kontroll och rengöring: plattan sköljs av, mått och kanter kontrolleras och vassa kanter slipas vid behov lätt.

Vattenstrålen skär normalt vinkelrätt mot ytan. Snedskurna kanter, till exempel en geringskant för att avsluta ett hörn, görs oftast med en annan teknik, framför allt på särskilda kakelsågar med vinklingsbar diamantklinga. Vissa verkstäder har maskiner med lutbart skärhuvud, men fråga gärna i förväg vad just de kan göra.

Hur krävande jobbet blir, och därmed vad det kostar per platta, beror på flera saker:

• materialets tjocklek och hårdhet, eftersom tjock granitkeramik och sten skärs långsammare än tunt kakel,
• konturens längd och form, alltså hur lång skärlinjen blir och hur många bågar och hörn den har,
• antalet hål i samma platta och hur nära kanten de sitter,
• plattans storlek, eftersom stora format är svårare att bära och spänna fast,
• underlagets kvalitet, eftersom en otydlig eller felaktig skiss betyder extra arbete och större risk för fel,
• hur många plattor som skärs samtidigt, eftersom en inställning av maskinen för flera likadana urtag blir mer effektiv.

Räkna också med transport av plattorna till verkstaden och tillbaka, och med väntetiden innan jobbet kommer i tur. Plattsättaren bör ha med det i tidsplanen, så att ingen står och väntar med en halvfärdig vägg. ROT-avdrag gäller arbete som utförs i bostaden. Skärning i en verkstad brukar därför inte räknas dit, medan plattsättarens arbete på plats kan göra det. Kontrollera detaljerna hos Skatteverket.

I praktiken är det sällan själva skärningen som går fel, utan underlaget till den. Det här händer ofta:

• måtten tas från väggen i stället för från plattans kant, och hålet hamnar då fel i förhållande till fogarna,
• fogbredden glöms bort, så att urtaget hamnar några millimeter fel,
• rören sitter inte på sin slutliga plats än, och rörmokaren flyttar dem efter att plattan är skuren,
• det framgår inte vilken sida som är framsida, och urtaget blir spegelvänt,
• ingen reservplatta beställs, trots att en ersättning för dyrt material kan vara svår att få tag på.

I våtrum är rörgenomföringarna en känslig punkt för tätskiktet. Där bör en certifierad plattsättare enligt branschreglerna, till exempel Säker Vatten eller GVK, se till att urtaget passar med manschetter och tätning. Gäller urtagen eluttag eller strömbrytare är det en behörig elektriker som sätter dosorna och kopplar in dem. Plattan anpassas bara efter var de sitter.

En maskin för vattenskärning har du knappast hemma, men ett exakt underlag kan du ta fram själv. Det sparar tid och onödigt besvär när plattan kommer tillbaka och ska passa på millimetern.

1. Vänta tills rörmokaren har satt rör och avlopp på sin slutliga plats.
2. Planera plattsättningen på väggen eller golvet och bestämma vilken platta urtaget hamnar i.
3. Mäta mitten på varje hål från plattans två kanter, inte från väggen, och lägga till fogbredden.
4. Mäta hålets diameter eller kontur och lägga till ett litet spel enligt plattsättarens råd, så att plattan går att trä på.
5. Rita en enkel skiss med mått eller göra en pappersmall i verklig storlek.
6. Märka framsida, läggningsriktning och plattans nummer med blyerts på baksidan.
7. Skicka med minst en reservplatta från samma tillverkningsparti.
8. Jämföra skissen med verkligheten på plats en sista gång innan plattorna lämnas till verkstaden.

När plattorna kommer tillbaka från verkstaden ska du granska dem innan de sätts upp. Ett fel är mycket lättare att lösa då än på en färdig vägg.

• hålens mått och placering stämmer med skissen,
• urtagets kanter är rena, utan flisor och sprickor,
• plattans framsida är inte repad eller nedsmutsad av slipmedel,
• smala bryggor vid kanten har inga sprickor,
• plattan går att provlägga torrt på sin plats och passar både rören och fogarna,
• det finns plats kvar runt genomföringarna för tätning eller täckbricka,
• antalet plattor och reserver stämmer med beställningen.